Skånsk energi

15 feb 2017

Hannas berättelse

Vi är stolta över att presentera våra kunders berättelser. Läs om hur ett gammalt stall förvandlades till hemtrevlig fine-dining-restaurang, om att våga förverkliga sina drömmar och den sanna glädjen av att få putsa 200 gafflar. Möt Hanna Madsen. En av tre grundare av Gastro Gaspari i Flyinge.

När jag berättade för min far att vi skulle starta en restaurang skakade han bara på huvudet. “Kan du inte bara ta ett vanligt jobb?”. Samtidigt var han nog inte jätteförvånad.

Jag och min gode vän och granne Mathias hade fått syn på det gamla stallet. Det var lågt i tak och fullt av boxar. Vi skulle kunna fräscha upp det lite. Ställa in bord och bygga en bar i hörnet. Sen började vi knacka lite på väggarna, snabbgooglade alkoholtillstånd och insåg att det nog krävdes något mer.

Då fick vi kontakt med den prisbelönte köksmästaren Mikael och det klickade direkt. Nu hade vi synkat tre visioner till en. Mikael utformade konceptet. Mathias jobbade med arkitekturen och jag stod för inredningen.

Vi stötte på många nejsägare. “Det kommer aldrig gå vägen”. Men det sporrande oss ännu mer. Vi sitter ju med kunskapen och har koll på läget. Ni kommer få se att det visst går!

Planeringen och byggnadsfasen var inga problem men när vi väl skulle öppna dörrarna låg det inte längre på oss. Nu hängde det ju på att det måste komma folk. Så då blev det lite nervöst.

Gastro Gaspari är stället vi själva velat gå till. Hjärtligt utan att vara pretentiöst. Det ska kännas som man kommer hem till någon. Lite som en italiensk familjerestaurang. Själv trivs jag bäst när det är fullt av sorl, ätande gäster och högt tempo. Jag känner enorm glädje och får energi från alla våra gäster - både återkommande och nya.

Det kan ofta bli långa arbetstimmar och jag får tacka nej till saker. En liten grej en fredagkväll kräver lång planering. Mina närmaste har varit förstående och snabba att rycka in. Jag har delat ut alla mina extranycklar för första gången i mitt liv. Ibland fyller någon kylen eller dammsuger. Då blir jag så tacksam att jag gråter.

Min familj har alltid varit såna som genomför saker. Det var lite jobbigt att vara tonåring för jag kunde aldrig slöa som mina kompisar. Det var ut i stallet eller klippa gräsmattan och blev till ett sorts mindset. Min belöning kommer i att slutföra en uppgift. Putsa 200 gafflar. Köra helkväll med full sittning. Moppa golven. Man kör på tills man är klar. Då blir jag nöjd.

Vi började bygga utifrån en vision och en dröm. Utan teamet hade vi inte varit där vi är idag. Alla brinner för detta och jag blir lite rörd när jag tänker på det. Det händer så mycket hela tiden. Vi är ett ungt företag. Vi kan ha olika åsikter ibland men de är ändå “mina pojkar”. Vi värnar om varandra och hjälps åt att försöka komma hem så tidigt som möjligt.

När vi byggde om stallet stod där två pinaler. En staty och skinnfåtöljen i hörnet. Varje morgon när jag ser dem tänker jag på att det var där vi började. Det blir väldigt emotionellt och påtagligt. Starten på vår resa...