Om oss Elnät

18 feb 2016

Så många ställen, så många skarvar

– Jag är född -71 och började direkt efter gymnasiet -89. Jag fick guldklocka ifjol!

Peter Olin lyfter ena armen från ratten, vinklar upp handleden och skrattar till. Handleden är tom. År 2014 erbjuds den trogne medarbetaren alternativ till den traditionella belöningen för 25 års tjänst.

– Man fick en presentcheck och kan välja bland olika saker. Jag kan inte bestämma mig… men jag tror det blir en mountainbike.

Det är högsommar och varmt, och vi susar i god fart över backarna på landsvägarna nordväst från Södra Sandby, förbi Gårdstånga och Örtofta. Den tjugosjätte högsommaren sedan Peter kom till Skånska Energi, närmare bestämt.

Strax efter att han anställdes som elmontör slog den ekonomiska krisen till. Därför förblev han under lång tid såväl den senast anställde som den yngste bland kollegorna på Elnät.

– I sjutton år var jag yngst! Men faktum är att jag kom hit redan fyra år tidigare, på praon i åttonde klass. Jag vill egentligen till en bensinmack i Dalby, men det blev nåt ”Skånska Elverk” istället. Jag tänkte ”vad är det?”, det lät inte så roligt.

Det visade sig emellertid bli ganska roligt ändå, för den här grabben från Revingeby med ett starkt intresse för bilar och maskiner.

– Det är ju lite unikt med de flesta av oss här på Skånska Energi: vi är elektriker som kör maskiner också; liftar och traktorer och vi kan gräva lite också om det skulle va så! När jag började gjorde vi ännu mer själva än idag och man fick prova på mycket, det var spännande.

Anställd som elmontör, men Peter föredrar den mer korrekta benämningen distributionselektriker för sig och sina elva jobbarkompisar i samma yrkesroll.

– Elmontör är gammaldags och inte rättvisande för våra arbetsuppgifter. Vi gör väl mer än monterar elmätare? frågar han retoriskt, med glimten i ögat.

Jo, det kan man lugnt säga. Distributionselektrikerna utför så gott som allt praktiskt arbete i elnätet. De hanterar högspänning och lågspänning, luftlinjer och markkablar, ställverk, transformatorstationer och elskåp. De gör felsökningar, service och reparationer, de utför underhåll och installationer. De rycker ut akut dygnet runt, de betar av de dagliga sysslorna, som är åtskilliga.

Idag: kabelvisning. Vi har nått centrala Kävlinge och Peter ställer skåpbilen på Rundelsgatan i ett sömnigt villakvarter. Förmiddagsfriden är fullkomlig, sånär som på en annan skåpbil, i princip likadan fast med annan logga, tvärsöver en gröning.

– Dom där filurerna gräver ner fiberkabel till bredband här i området, det är därför jag måste markera ut var våra kablar går. Det grävs mycket fiber nu, och då blir det mycket kabelvisning för oss. Vi har fem dagar på oss efter att anmälan om visning kommit in, och det kan komma in tio nya på en dag. Men vi är glada för dem, för de minskar risken att våra egna ledningar blir avgrävda.

Peter Olin går en runda i kvarteret med mätinstrument, pinnar och sprejburkar. En blå streckad linje till den lilla transformatorstationen på gröningen, och flera linjer från den till närbelägna elskåp. Klart.

– Nätet är ju uppbyggt av så många ställen, så många delar, så många skarvar… där något kan hända. Det kan vara strålande solsken och vindstilla, men så just idag har nån gammal plåtkiosk bestämt sig för att smälla. Det kan vara en bit plast som blivit åldrad, smuts, lite krypström… pang! så är det kortslutning. Och så har vi ett jobb att göra.

Peter tar en fundersam tugga på sin lunchmacka. Han har just berättat närmare om underhållsarbetet och ett av vinterns större uppdrag i Kävlinge: bytet av hela utrustningen i transformatorstationen invid Scans tidigare slakterifabrik. Här planeras inom tjugo års tid uppförandet av en helt ny stadsdel med flera tusen bostäder, och nu är stationen redo för framtida nyanslutningar till elnätet. Kanske kommer han själv att utföra några av dem? Guldklockan till trots är det en bra bit kvar till pensionen.

– Det är inte försent att göra något nytt, och började jag om helt skulle jag bli lantbrukare. Men det här är ett bra jobb. Jag tycker fortfarande själva sysselsättningen är trevlig, och jag känner att jag gör nytta. Man behöver inte hela tiden ha planer framåt, då glömmer man ju bort det som är nu.