Skånsk energi i skånsk förening

Låt oss få presentera en av Sveriges bästa basketspelare - som numera möter hårt motstånd från 50 livliga barn från hela Malmö. Möt Johanna Axelsson-Mattsson, barn- och ungdomstränare och stolt eldsjäl i en av Hejarklackens föreningar - Malbas i Malmö.

Om det är tomt på läktarna eller barnen inte skulle dyka upp på träningarna, då tänker jag ”Ja ja, det är ändå bra, för nu kan det bara gå uppåt.”

Många människor går runt och är väldigt realistiska. Jag är nog mer “lagom realistisk”. Det kanske låter lite klyschigt men jag är oerhört positiv. Ofta tänker jag att ”det här går ju bra”. Jag har det liksom i mig. Ibland kan jag känna mig på gränsen till idiotiskt positiv och är rädd för att framstå som alltför käck. Sådär jobbigt klämkäck som ingen vill vara.

Jag var glad redan som barn. Men väldigt envis. Min mamma sade att jag var ett väldigt charmigt barn, men riktigt jobbig mellan tre och tretton. Det var nog lite tufft för mina föräldrar då jag kunde vara väldigt trotsig.

Som basketspelare var jag till en början ganska duktig, ganska lång och ganska uthållig. Men verkligen inget speciellt. I sjuan bestämde jag mig plötsligt för att basket var det roligaste i hela världen. Började sommarträna och gjorde upp egna program. Till en början var jag inte särskilt bra, men väldigt snäll. Så jag fick alltid vara med. Det var ingen som trodde att jag skulle bli en av landets bästa basketspelare, utan mera “Ja ja, låt henne hålla på…”

Jag spelade på elitnivå i 20 år och är fortfarande kvar på planen, fast nu som tränare för barn och ungdomar. Nu försöker jag föra över min passion till nästa generation. De kommer till Limhamns sporthall från hela Malmö. Som en samlingsplats för hela stadens unga.

På lördagar kan det vara 50 barn här och något av ett kaos. Men ett roligt sådant. Givetvis går det inte alltid som jag tänkt. Vid sidan om basketen har jag också ett heltidsjobb och fyra egna barn. Jag övar mig på att vara “good enough”. Det måste inte vara perfekt, utan så bra det går. Ungarna ger mig energi när jag känner mig trött.

Vissa barn börjar idag idrotta mycket tidigt. Föräldrarna är drivna och har läst forskning om träning i tidig ålder. Då skickar de barnen till någon idrott utan att de själva vill. Därför gäller det att vara öppen, inbjudande och låta barnen prova några gånger innan de bestämmer sig.

- När jag gick i mellanstadiet och ville testa badminton undrade mina föräldrar vad det kostade och om jag kunde cykla dit själv. I dag är det mer av ett familjeprojekt. Barnen ska köras runt, föräldrarna bestämmer och det handlar inte alltid om lusten. Träning måste vara lustfylld och på barnens nivå. Vi måste sätta krav men ändå vara tillåtande. Det typiskt svenska “lagom” är inte så dumt. Ska någon bli bra måste det vara kul.

Jag tycker inte att basketen i sig är det viktiga. Det är att barnen träffas och lär sig fungera i grupp. Att lyssna och utvecklas på sin nivå. Ledarna är ofta viktigare än själva aktiviteten. Leta hellre efter bra ledare än en specifik idrott. Någon som ser barnen och är där för dem.

Jag blir rörd hela tiden. Basketen ligger så nära mig. När jag ser små barn som tidigare knappt vågat vara med och suttit med mamma plötsligt är själva. Och ett halvår senare lite kaxigt frågar ”Ska vi börja nu eller?”. Att se stökiga barn bli superdisciplinerade när de börjar tycka det är kul och fattar hur det går till. Ett barn utan bollbegåvning som plötsligt börjar dribbla. jag blir lika fascinerad varje gång. Hur går det till?

Barnen ska komma till oss för att lära sig en sport. Då kan de känna stolthet och glädje för att de kan nånting. De utmanar sig själva och ser att de kan lyckas. Att glädjas tillsammans med andra. Att bli glad för att VI vann.

Mitt viktigaste tips är att göra det som är kul. Det märks på dig och drar med sig andra.

Johanna, barn- och ungdomstränare i Malbas och levnadsglad positivist.